I våras brukade jag gå på ett träningspass på sats, det var kul och roligt och det gick ganska bra trots mina astma-luftrör. Hon som höll passet sa alltid: igen igen när det var någon övning man skulle göra en gång till eller så. Väldigt skojsigt.
Men varför jag säger igen igen nu är bara för att jag ska älta om min karl igen igen.
Har inte pratat med honom på två dagar, fick ett sms igår om att han hittat någon som kanske kan hjälpa honom. Plus vad han skulle göra på sin födelsedag, som jag inte ska närvara på, för jag orkar inte ställa upp för mycket helt enkelt. Det får räcka med att ta all den här skiten på något vis. Jag skickade något kort tillbaka och ringde lite senare.
Det som stör mest är att jag inte vet vad som är vad längre, ilska, frustration, sorg, kärlek, glädje. Allt är liksom ihoprört på något vis. Jag vet ju att jag tycker om honom och är väldigt kär i honom men man kan ju lugnt påsså att det fått sig en liten törn vårt lilla förhållande. Det är liksom såpass att jag nästan har svårt att säga om jag har en pojkvän eller ej. Ibland undrar jag om det är samhörigheten jag är kär i eller honom, jag vet inte längre. Jag vet inte heller varför jag står kvar. Eller jo det vet jag, det är en blandning av att jag tycker om honom och en rädsla av att det kanske är den enda som tycker om mig ens lite. Man ska inte ha dåligt självförtroende när det kommer till sånt här. Och jag vet att mina vänner säger att jag är fantastisk och underbar och värd det bästa men det fattar ju inte jag.
Jag vet i vilket fall inte hur jag ska göra. När det var bra var det jättebra, nu är de inte jättebra men jag vill liksom inte döma ut hoom på det som är nu, jag vill ju döma ut honom på när det är "som vanligt".
Sådärja, dagens bladder om hur muppigt mitt förhållande är. Kanske kan hitta en annan karl någon dag. Jag är lite trött på att vara den udda människan på alla tillställningar. Även om jag vet att ingen annan tänker på det så gör jag det ibland, inte alltid.
/Ollo B - Skitliv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar