Så nu är det snart dags att släcka lampan. Hade stora planer på inlägg idag. Men det blev inte mer än detta.
Första natten hemma sedan i fredags. Känns nästan lite konstigt att vara här och ligga i sängen för att sova men alldeles själv. Jag trivs så bra med honom.
Jag vet att jag inte borde men ibland får jag för mig att det kommer vara slut om en vecka igen, för så har det ju varit tidigare. Livet och ens utveckling i det är erfarenhetsbaserat, springer jag in i en vägg gör det ont, check. Slår jag någon är risken stor att jag får en smocka tillbaka, check. Inte för att jag slåss så ofta men jag har tyckt om många gånger och alltid oförsiktigt. Min kärlek till andra människor i min omgivning har aldrig begränsats tidigare.
Men någonstans så har den det nu. Jag vet inte varför jag tänker så här ibland, vi satt igår och tittade vilka veckor vi kunde ha semester ihop. Vi ska ingen annanstans än framåt tillsammans men ändå så kommer tankarna. När jag är som gladast och lyckligast och mest förälskad, då kommer slaget i magen och jag ligger där, kippar efter andan och undrar vart fotfästet tog vägen. Denna gång har varit mer försiktig från början kanske var/är det bra. Man kanske ska begränsa sin kärlek ibland, man kanske ska spela spelen och hålla tillbaka, kämpa mot sig själv, det kanske är så det fungerar.
Jag har förvisso inte behövt kämpa så mycket med Da Man, det har inte varit huvudstupa in i smeten som så ofta annars, det har varit lite lugnare, det har tagit två månader men nu vet jag att jag är kär och faktiskt lite lycklig.
/Ollo B - Begränsad men inte ihop.
