Idag efter jobbet ringde jag min kära karl som satt och skulle göra en online check-in, svinfiffigt tyckte han förutom att man måste ha sitt pass som han just kom på att han inte visste var han hade sitt. Till saken hör att han inte packat upp en enda låda i sitt hem. Lite rörigt hemma kanske. Hur som helst så sa jag lycka till med det, gav några tips på var det kunde ligga och började åka hemåt.
När jag kom till T-Centralen ringde han i panik och sa att han inte kunde hitta passet. Han sa alla ställen han letat på, en viss panik kunde skönjas i hans röst. Frågade lite försiktigt om han ville att jag skulle komma och hjälpa honom att leta. Vill inte tränga mig på så jag försöker verkligen hålla mig på min kant. Han lät faktiskt lättad att jag frågade och sa att han kunde hämta mig vid pendeln.
Kom dit och började leta i lådor, i låda nummer 5 hittade jag hans pass. Tro mig att det var skönt att det var just jag som hittade passet oxå. Fick en jättekram, en stor puss och en jätteglad pojkvän. Redan när han hämtade mig vid stationen kändes det som om han hade en ganska bra dag ändå. Han blev ju inte direkt mindre glad av att passet hittades, jag började plocka ihop mig lite tänkte att jag skulle bege mig så smått men han sa att jag skulle vänta lite så åkte vi iväg tillsammans, åt lite middag och skrattade ihop, det var så sinnessjukt skönt. Det kändes lite som innan svackan. Jag var bara så lycklig av att få vara i närheten och se honom en stund i verkligheten, framför allt se honom lite glad. Bara låtsas som om inget av det tråkiga fanns en stund.
Sedan skjutsade han hem mig, och jag sa att oavsett allt trist och att jag är ledsen ibland så blir jag i grunden glad av honom, det kan vara skönt att veta att det är så. Han sa tack, detsamma och att det är skönt att höra.
Sen sa vi hej då.
/Ollo B - lycklig... egentligen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar