Glad men inte orolig...

Vi kallar honom Leif. Bara för att. Lite internt, väldigt roligt för de som vet varför.

Jag är bara glad, inte orolig. Det gör mig lite orolig, jag är inte van vid den typen av känsla.
Det växer fram något här som jag inte alls är beredd på.
Men jag ler väldigt mycket och fnissar lite när jag pratar om honom.
Säg Leif och jag ler. Kan inte låta bli.

Tycker så mycket om hans kram, bra kram. Hoppas jag får en snart igen.

Snart godnatt!