Jag tycker verkligen om mig själv, jag vet att jag kan säga plumpa saker ibland. Jag kan skratta för högt men på det stora hela så gillar jag ju mig själv massor. Jag har massor med självförtroende och självkänsla i många avseenden men så fort det kommer till kärlek är jag helt off.
Jag tror inte att någon gillar mig, är intresserad eller något sånt. Jag får liksom slagsida när det kommer till relationer av det slaget. Får jag inte svar på sms inom en timme iaf så tror jag att allt är förlorat och jag är fel och hjärtat ramlar ner i skorna. Så får jag svar efter en och en halv timme då åker hjärtat upp igen och slår några extraslag.
Jag är ganska bra på att inte prata om det, på att gömma undan det, låtsas som ingenting men jag är inte bra på att hantera sånt här. Verkligen inte. Varför tror jag att jag inte är värd kärlek? Det måste ju ligga där i grunden. Är det för att jag ser mig genom mammas ögon där inget någonsin är gott nog, där man bara är fel på alla sätt? Hade hon kunnat byta ut mig hade hon säkert gjort det. Till någon smal och vän och sval ung kvinna som fnittrar och är pedantisk. Men så vet jag ju ändå att mamma tycker om mig ändå trots att jag är inget hon önskade av sin äldsta dotter.
Fan vad depp det blev. Jag är inte depp, inte alls faktiskt. Jag gillar mig men har svårt att balansera mig själv mot alla krav och önskningar och förväntningar som omvärlden har på mig.
Är äntligen frisk efter en veckas sjukdom. Har bytt lakan, diskat och ska nu ta tag i min egna lekamen. Om jag har tur ska jag ju på dejt ikväll :)
Pussa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar