Arg

Jag är liksom konstant arg, arg i själen, arg på själen, på kroppen, på mig, på honom och henne, och den där kompisen och på att jag är arg.

Jag vet att jag är en liten berg- och dalbana. Jag vet, men det känns som om jag nästan kan känna en känsla av bitterhet. En typ av ilska och förakt och en vilja att peka på fel bara för att jag ska verka mindre fel. Jag vet inte om det är för att jag ska verka mindre fel men något gör att jag skrattar åt den där killen i publiken på Sommarkrysset. Pekar, skrattar och säger vadfan ser han så glad ut för. Ja du, vad tror du själv Miss H!? Kanske är han nöjd, nöjd med sitt liv, med sig, med flickan som sitter bredvid.

Ingen vill sitta bredvid mig. Men å andra sidan, jag vill inte heller sitta där. Bredvid mig alltså.
Kan inte ens träna och äta ordentligt och ta hand om mig själv.
Gör tvärtemot, varför!? Jag mår ju inte bättre av det.
Trasiga jävla människa!
Vill hitta tillbaka, var är kartan?